Photo: Kunstkritikk

Great Cranberry Island.

Här vill man varken vara hummer eller Indian. Fiskebåtarna stånkar om nätterna. De sänker planmässigt sina hummerburar i ett rutmönster i bukten. Ibland lösgör de sig från sina färggranna bojar i någon storm och spolas upp med tidvattnet på de steniga stränderna som alla är privata.

Innan fransmännen eller engelsmännen eller båda kom hit brukade Abnaki folket komma hit under sommarmånaderna. Arkeologer har hittat tonfiskben som är mer än femtusen år gamla. Eftersom tonfisken inte simmar i vik eller bukt måste Abnaki indianerna ha paddlat långt ut på öppet hav i sina björkbarkskanoter för att fiska dem. Kanske ända ut till Duck Islands eller åtminstone förbi Blue Hill Bay och Frenchmans Bay.

Vi spenderar några nätter i ett hus med sjötomt på ön. Ägarna bor i Washington och vi har lånat det genom en bekant. Vi ser eldflugor om kvällarna. Bland böckerna i ett av skåpen finner jag en lokalhistorisk redogörelse och i den läser jag Mrs. Adelema F. Joy’s vittnesmål om hur de allra sista indianerna kom till ön1840.

Såväl hummer som Abnaki är historiska offer för samma våldsamt metodiska och romantiska kultivering av naturen som gjorde TV-serien Skärgårdsdoktorn till en tittarsuccé i Sverige på 90-talet. Drömmen om den perfekta ordningen, det planlagt pittoreska landskapet som bara kan åstadkommas genom privat ägande.

Om egendom är stöld så är det i vart fall inte straffbart. Tvärtom är det de egendomslösa som frihetsberövas genom att försättas i reservat. På ön finns bara en allmän väg och från den leder privata avfarter till privata tomter. På östra sidan finns ett litet stycke tårtbitsformat land ned mot havet, ett reservat beskyddat av privata och på en skylt namngivna välgörare. Även välgörenhet är en vara att konsumera. Den gällande logiken är som Blå Tåget sjunger; ”Ty naturen den har skänkt oss naturtillgångar att fördela som vi tänkt oss”.

Jag står och ser ut över bukten och tänker att allt kan erövras, land, kontinenter, kulturer och identitet. Telefonen får plötsligt täckning och piper till.  Genom ett textmeddelande vi får veta att en bomb exploderat i regeringsbyggnaden i Oslo. Vi tar oss till det lilla museet på ön för att få uppkoppling.

De allra första rapporterna målar bilden av Islamistiska terrorister. På BBC sitter någon expert i studion och deklarerar hur Al Quida ändrat strategi och hur de nu mer inriktar sig på enkla mål eller ”Soft Targets”. Dagens Nyheter och Aftonposten har samma vinkel. Islamisterna. De andra. Det tar några minuter innan jag hittar det som verkar vara källan. Expressen uppger att några som kallar sig ”Support of Global Jihaad” har tagit på sig ansvaret på ett internetforum. Några finniga tonårsgrabbars dåliga smak passar uppenbart perfekt in i den mediala schablonen och så snabbt är en sanning född.

Den svenska kvinnan som driver caféet börjar ljudligt tala om hur det är dags att stänga gränserna totalt. Jag orkar inte säga något om hur all statistik gällande terrordåd i Europa tydligt visar att det är nationalister, höger och vänsterextrema grupper som utgör det enda egentliga hotet. Istället stänger jag av datorn och cyklar hem och grillar pilgrimsmusslor med en tydlig bismak av orättvisa.

Känslorna som drabbade mig när bilden klarnat av vad som egentligen hänt i Oslo var och är en märklig blandning av sorg, vrede och tomhet. Sorgen över att säkerhetspolisen liksom massmedia tidigare säkerställt att den enda relevanta hotbilden mot Norge är Islamistiska fundamentalister. Vreden över ignoransen i den slutsatsen. Tomheten i tanken på de drabbade familjerna. Känslan av att vi alla drabbas och manipulerats av en falsk bild. En falsk världsordning. Stoltenberg säger enligt New York Times i ett uttalande att det egentligen inte finns någon extremism i Norge. Vad kan han egentligen mena med det när FRP har ett 23 procentigt väljarstöd?

Tankegodset hos samtida nyliberala mjuka populister och högerextrema grupperingar som sanningsrörelsen eller kontrajihadismen är idag starkt avpolitiserat. Varken hos de europeiska säkerhetstjänsterna eller i den offentliga debatten tycks det finnas ett språk för att behandla de terrorhandlingar som drabbade Norge. De enda erkända våldsbenägna grupperingarna anses allmänt var vitmaktmiljön, den autonoma vänstern och militanta islamister. Dagens fascism, den typ av fascism som Anders Behring Breivik representerar handlar om kultur och identitet och mindre om ras och nation. I flera länder finns det en parlamentarisk representation för kontrajihadismen, exempelvis i Danmark, Schweiz och Nederländerna. Inte många försvarar våldsutövande i politiskt syfte men många resonerar på ett besläktat vis med Anders Behring Breivik i frågor gällande monokultur och etnopluralism.

Att Lars Cuzner och Fadlabi Mohamed i ljuset av den beskrivna politiska situationen tar på sig rollen som arkitekter för reaktiveringen av en kulturell abnormitet är intressant. Genom att i rollen som anakronistiska agenter i ett komplext fält mellan post-kolonial kritik och upplevelseindustri. Deras projekt är ett mänskligt zoo i vilket vi ofrivilligt blir vi betraktare av samma slag som huvudpersonerna i Aldus Huxley’s ”Du sköna nya värld”.

Vi har ju fått lära oss att globaliseringen leder till ökad homogenisering och att skillnaderna utplånas. Om du reser mycket kan du se hur den planar ut i kulturell entropi. Vi äter vi industriellt odlade och standardiserade tomater, ser samma TV serier, delar samma ideal och dricker samma kaffe i Milano som i Oslo. Våra möjligheter att navigera i informationssamhället styrs till stor del av individuellt anpassade sökmotorer. Avancerade algoritmer presenterar fakta som anpassats till våra förmodade konsumtionsvanor. Men världen blir uppenbarligen också allt mer asymmetrisk och oförutsägbar.

Vi har adapterat till en miljö där temaparker och köpcenter uppfattas som en slags norm. Disney Land, Blackpool Pleasure Beach eller Suoi Tien Cultural Amusement Park, listan är oändlig. Vad de har gemensamt är ett manuskript. Precis som i en film är du som individ utsatt för ickevaliderade uppgifter och konstruerade fakta. Du lever i ett narrativ och gränserna mellan fakta och fiktion är utplånade.

Genom att implicit påstå att vår egen uppfattning om kulturell kanon är kontaminerad med falska föreställningar om främlingar kan Fadlabi och Cuzner driva ett kritiskt projekt. Ibland tänker jag på det som brukar kallas frälsnings etnografi. Paradexemplet brukar vara det som allmänt anses vara den allra första dokumentärfilmen. På beställning av en kanadensisk pälshandlare åkte Robert J. Flaherthy till Alaska för att spela in “Nanook of the North”. En film full av anakronismer och vanföreställningar.

Det Fadlabi och Cuzner verkar påstå är att världen är en handelsvara, skapad och konstruerad genom upplevelser, berättelser och specialeffekter. En objektiv skildring är omöjlig eftersom varje försök bidrar till konstruktionen av en ny verklighet.

De är postkolonialister och du är postkolonial. De är dekonstruktivister och du är dekonstruerad. De är föraktfulla och du är föraktad. Vilket tilltalande kollektiv vi blir. Påhittade, upphittade och involverade i en lek mellan samband och samhälle.